Lectures, articles. Fyrirlestrar, greinar.

Själavård vid jökeln och Dracula 
(översätt av John Swedenmark för Isländska dagar í Malmö år 2000)

Inledning

När jag berättar att jag håller på med en jämförelse mellan Själavård vid jökeln av Halldór Laxness och Dracula av Bram Stoker brukar folk vanligtvis skratta till. På Island har de flesta läst Själavård... men bara mött en vanställd Dracula på teve eller bio, därför ser de inget släktskap mellan böckerna.

Avsikten med det här föredraget är att lyfta fram likheterna mellan dessa två romaner, som jag aldrig har sett någon jämföra. Först beskriver jag varje bok översiktligt innan jag jämför dem och försöker påvisa ett allmänt släktskap. Därnäst jämför jag på specifika punkter för att försöka påvisa ett specifikt släktskap. Avslutningsvis diskuterar jag det konkreta sambandet mellan böckerna.


Dracula

Det fanns redan en tradition av vampyrberättelser i Storbritannien år 1897 när Dracula kom ut. Intresset kan ledas tillbaka till östeuropeisk vidskepelse som nådde England under 1700-talet. Bram Stoker kände även till Vlad pålspetsaren (på engelska: The Impaler), denne rumänske krigarfurste som levde på 1400-talet. Vlad stred gång efter annan mot de invaderande turkarna och är i Rumänien känd som självständighetshjälte. Han kallades också Dracula, vilket bokstavligen betyder Draken. Dracula kan också betyda Djävulen. Det är omstritt hur mycket Bram Stoker kände till denne färgstarke och grymme krigarfurste, men det finns belägg på att han åtminstone läst en kort beskrivning av hans liv och därifrån hämtat namnet åt sin greve.

Dessa två influenser för Bram Stoker: folktro och en historisk förebild, påminner på olika sätt om influenserna för Halldór Laxness till Själavård vid jökeln. Laxness utgår bland annat från Eyrbyggja saga när han skapar Ua, den kvinnliga huvudpersonen i Själavård..., och på sägner från Snaefellsnes som återfinns i Arni Thórarinnsons biografi över den engelska Ursula. Laxness bygger också likt Bram Stoker på historiska förbilder från ungefär samma tid i den europeiska historien. Han utgår bland annat från den heliga Teresa av Avila, i vars biografi det berättas om Peter Fernandez som 1570 sändes av påven Pius V till Spanien i samma ärende som Bom i Själavård...: att undersöka trons tillstånd.

Dracula inleds med att Jonatan Harker, en ung advokat, är på väg till Transsylvanien som ombud för ett brittiskt advokatkontor. Dracula har köpt några gamla hus i London och Jonatan beger sig till Transsylvanien för att avsluta köpet och informera greven om olika juridiska detaljer.  Det dröjer dock inte  innan han inser att han är fången i grevens slott, och denne är uppenbarligen ingen vanlig människa. Om Jonatan ska tro sina egna ögon så är han delaktig i att frakta ett förfärligt vilddjur till London, ett som inte tvekar att fånga småbarn och kasta dem i gapet på de vampyrkvinnor han lever tillsammans med. När mamman kommer för att leta rätt på barnet låter Dracula sina vargar sluka henne. Inför såna omständigheter börjar Jonatan Harker frukta för sin själsliga hälsa, något som Bom i Själavård... har gemensamt med honom efter en tid vid jökeln på Snaefellsnes.

Jonatan tar sig med ett nödrop tillbaka till London och försöker förtränga sina erfarenheter från Transsylvanien, men han hamnar ur askan i elden. Jonatans maka, Wilhelmina Murray, senare Wilhelmina Harker, blir ett av greve Draculas älsklingsoffer, och hennes hörntänder växer ut och blir allt vassare. Om inte Jonatan och hans medhjälpare - Dr van Helsing och Dr Sewards - lyckas besvärja greven kommer Wilhelmina till slut att förvandlas till en blodsugare och vara evigt fördömd. Romanen är mycket invecklad och MED EINDAEMUM??????? uttänkt, vilket inte minst märks på hur Bram Stoker skapar en minnevärd sinnessjuk gestalt vid namn (obs) Reinfield, som trots sin hänförelse inför Dracula försöker hålla Mina Murray borta från honom. För det får han plikta med sitt liv.

Vännerna Jonatan Harker, Mina Murray, Dr Seward, Dr van Helsing och två till bildar ett slags korstågsorden mot Dracula, och efter en oerhört spännande jakt hela vägen tillbaka till Transsylvanien lyckas de besegra greven. Den bok som bär vittnesbörd om denna historia läggs fram som en samling av dagboksanteckningar, telegram, anteckningar och läkarjournaler, vilka tillsammans bildar en rapport. Denna på många sätt invecklade framställning verkar i praktiken mycket enkel och naturlig, så att läsaren alltid befinner sig mycket nära händelserna och uppfattar dem ur olika synvinklar. Det är tydligt att Bram Stoker inte behövde läsa något om strukturalism för att lära sig hur man bygger upp en roman. Även om Själavård vid jökeln har en enklare form har den det gemensamt med Dracula att den är en samling raka beskrivningar av händelserna, vilka till slut bildar en rapport om otroliga ting.


Själavård vid jökeln

I Själavård vid jökeln skickas biskopens ombud, eller Bom, en ung teolog som kan stenografera, precis som Jonatan Harker, och är språkbegåvad, precis som Jonatan Harker, till en liten socken ute på Snaefellsnes för att undersöka kristendomens tillstånd Där lär han känna människor som mest lever i enlighet med sin egen vidskepelse, vilket påminner om Jonatan Harkers erfarenheter av Transsylvaniens innevånare. Gudsmannen vid jökeln, Jón Primus, sköter inte alls sina sysslor. Bom frågar honom om detta i kapitel 13 av Själavård...:

            Bom: Ja just det, pastor Jon. Igenspikad! Kyrkan. Det är ganska tråkiga nyheter. Vem spikade igen den här kyrkan? Vad kan man göra åt det?
            Pastor Jon: Jökeln står öppen.


Jämförelse mellan Själavård vid jökeln och Dracula

Det går att ange många orsaker till varför Själavård vid jökeln och Dracula inte borde likna varandra det minsta. Dracula kom ut redan 1897, vid den viktorianska epokens kulmen i England, men Själavård... kom ut 1968, när hippieeran kulminerade. En totalt förändrad syn på jämlikhet och sex vore nog för att få dessa böcker att framstå som om de kom från varsin planet. Mellan dem ligger dessutom två världskrig, två fällda atombomber, surrealismen, strukturalismen, filmen, flyget och jazzen, för att bara nämna en del saker. Den ena boken avfärdas vanligen oförtjänt som underhållningslitteratur, den andra räknas till skönlitteraturen. Ändå känns detta som struntprat när man tittar närmare efter och läser de två böckerna i följd. Då verkar de närmast som del 1 och del 2 av samma verk.

Båda romanerna, Själavård vid jökeln och Dracula, inleds med att ett ombud skickas till världens ände där han sedan lär känna minst sagt underliga människor. I Själavård... är Bom, så som namnet anger, biskopens ombud, som har skickats till Snaefellsnes för att undersöka kristendomens tillstånd. I Dracula är Jonatan Harker ombud för ett advokatkontor, och skickas till Transsylvanien i Rumänien för att informera greve Dracula om hur man går till väga vid köp av fastigheter i London. Båda lägger de fram sina erfarenheter pö om pö och läsaren befinner sig därför mycket nära dem i tiden. Bom tar upp viktiga samtal på band och skriver sen ner huvudpunkterna i en bok, medan Jonatan Harker för dagbok. Bägge böckerna blir till slut rapporter.

Bägge resenärerna, Jonatan och Bom, erbjuds råkallt logi hos ganska kallsinniga kvinnor och hunsas för det mesta av sina värdar, om nu "värd" är rätt benämning på Jon Primus och greve Dracula. När Dracula är borta på grund av plikter är Jonatan Harker ensam i det isande kalla slottet med tre förföriska och vackra vampyrkvinnor som törstar efter hans blod, medan Bom får hushållerskan, Stöt-Tora, på halsen, som anser det under sin värdighet att bjuda gäster på färre än sjutton sorters kakor men aldrig lagar mat. Bom hungrar därför efter ett rejält skrovmål precis som Jonatan Harker när denne lämnas kvar i slottet utan mat. På bägge ställena är gudshusen i ett eländigt skick, kyrkan på Snaefellsnes är fallfärdig, och kapellet där greve Dracula ligger är ett uschligt kyffe. I bägge böckerna hamnar huvudpersonerna i att måsta sitta vid öppna likkistor om natten. Jonatan Harker vill till slut inget hellre än att få skära huvudet av greve Dracula, medan Bom måste vaka över Dr Godman Syngmanns lik för att inte en sydamerikansk huvudjägare ska karva loss huvudet från liket för att torka det. I 32:a kapitlet av Själavård... heter det:

            Natt, mörkt i luften, duggregn. Säterdrängarna sover på bungalowaltanen under skärmen. Liket är på sin plats och kistan öppen vid huvudändan, och locket kommer inte att läggas på slutgiltigt förrän de officiella representanterna har jämfört med sina papper. Jag beslutar att ta mig en lur på en timme och lätta på mina bekymmer i hopp om att skaparen på något sätt kommer att gå i land med morgondagens problem.
            Jag har knappast legat längre än en minut förrän jag hör liksom flyende steg utifrån gårdsplanen, är nu säterdrängarna på språng med huvudet?

Säterdrängarna har annars mycket gemensamt med zigenarna och slovakerna???????? i Dracula, t ex att hjälpa till att förflytta hinsides varelser från plats till plats i tunga lådor.

I båda romanerna anmäler sig frågan om rationalism versus tro. I båda romanerna medverkar himmelshöga berg i berättelsen. Snaefellsjökeln används många gånger i Själavård... som metafor för den allsmäktige. I Karpaterna finns en snötäckt bergstopp som kallas Guds tron och som beskrivs på följande sätt i Dracula:

            One of my companions touched my arm as we swept round the base of a hill and opened up the lofty, snow-covered peak of a mountain, which seemed, as we wound on our serpentine way, to be right before us:
            - Look! Isten szek! - God’s seat! And he crossed himself reverently.

Sist men inte minst finns det oerhört starka likheter mellan Dracula och Ua. Inte nog med att de bägge två sover i kistor på kalla platser, är odödliga, oerhört smarta, gärna höljer sig i dimma, kan förvandlas till djur, och har stark sexuell dragningskraft -  deras ansikten liknar dessutom varandra. I Själavård... heter det så här om Uas ansikte:

            Om det är möjligt att kalla ett ansikte starkvuxet så stämde det på denna kvinna...#fann thetta ekki á saensku!!!???????

I Dracula heter det om grevens ansikte:

            His face was a strong - a very strong - aquiline.

Det huvudsakliga kännetecknet för bägges ansikte är styrka, något som inte vanligtvis nämns ifråga om ansikten.

Måhända är Ua och Dracula syskon. Om inte tror jag att en kontaktförmedling genast skulle se deras äktenskapstycke. De är som gjorda för varann. Vem vet, kanske hade Dracula blivit en reko kis om han fått knapra litegrann på Ua då och då. Så mycket är säkert att hon inte hade låtit sig bekomma, så orädd som hon var.

Måhända har Ua och Dracula nån gång träffats på Island. I varje fall omnämns Island två gånger i Dracula. Första gången briljerar Dracula med sitt släktskap med islänningarna så här:

            We, Szekelys have a right to be proud, for in our veins flows the blood of many brave races who fought as the lion fights, for lordship. Here, in the whirlpool of European races, the Ugric tribe bore down from Iceland the fighting spirit which Thor and Wodin gave them, which their Berserkers displayed to such full intent on the seabords of Europe...

Förutom dessa antydningar antyder den korthuggna och träffsäkra stilen att Bram Stoker har läst nån av de isländska sagorna. Detta skulle delvis kunna förklara den stilistiska släktskapen mellan Dracula och Själavård vid jökeln, för ju äldre Laxness blev desto mer lutade han sig  mot islänningasagorna som stilistiskt föredöme (Peter Hallberg). En annan stilistisk detalj är att böckerna lämpar sig så väl för dramatisering att man nästan inte behöver göra om dem till teatermanuskript. Skådespelarna kan fördela rollerna och läsa högt direkt ur böckerna.

Sammanlagt kan man alltså peka på åtta??????? viktiga punkter som förenar böckerna:
1. Ett ombud far till världens ände och lär känna människor med en mycket speciell religion.
2. Vid världens ände finns ett berg som leder tankarna till Gud.
3. På bägge ställena erbjuds råkallt logi och kyrkan är i eländigt skick.
4. Bägge resenärerna är så gott som instängda med underliga kvinnor som förknippas med mat.
5. I båda romanerna hamnar råkar personerna ut för att vaka över lik DAUDARA??????? om natten och i bägge böckerna är det tal om att halshugga lik.
6. Säterdrängarna i Själavård... har det gemensamt med zigenare och slovener??????? att de är en speciell sekt som används för att bära likkistor från plats till plats.
7. Dracula och Ua har åtminstone åtta???????? egenskaper gemensamma: 1. De sover bägge i kistor på ett kallt ställe; 2. De är bägge odödliga; 3. De är bägge övernaturligt kloka och smarta. 4. Bägge brukar vira in sig i dimma. 5. Bägge kan förvandla sig till djur, antingen lax eller fladdermus. 6.????????????????????????????? 7. Bägge har de stark sexuell dragningskraft. Och inte minst nummer 8. Deras ansikten liknar varann.

Till detta kommer att romanerna liknar varann till formen, de slutar bägge två som rapporter om det otroliga. Efter att ha läst bägge två får man en förnimmelse av att livet är mer mystiskt än man tror. För att närmare komma åt hur denna förnimmelse trollas fram hos läsaren är det nödvändigt att gå in på tankarna bakom verken och deras mysticism. Det finns det inte tid till här, men man kan säga att det handlar om livets natur och helighet - och om vad som ställs upp som motsats till detta, rationalismen. Eftersom detta skulle ta åtminstone en timme vill jag hellre ge mig in på att jämföra romanerna på en bestämd punkt, vilket lämpar sig bättre i ett sådant här föredrag.


Humor och skratt i Själavård vid jökeln och Dracula

Det är lärorikt att jämföra humorn i Själavård... och i Dracula, för i det avseendet är böckerna inte särskilt lika trots att de bägge i och för sig innehåller humor. Själavård vid jökeln är genomsyrad av en mysig skämtsamhet och lustiga repliker, men inte så att man skrattar särskilt mycket under läsningen. Snarare att man skrattar till efter varje kapitel, sedan man lagt ifrån sig boken. Till exempel när Bom och Ua har haft ett trivsamt och flörtigt samtal om allt och ingenting och man tänker: Ja jäklar vad författarn måste ha haft roligt när han skrev det här. På ett ställe i boken där det talas om lustigheter ramlar däremot leendet bort, för enligt min mening är det inte kul längre. I kapitel 33 försöker Bom få Jon Primus att begrava sin gamle vän, Prof Dr Godman Syngmann och de börjar diskutera medeltiden:

            Bom: Under medeltiden brukade man också skriva en formel på ett papper och lägga det över ett sår, då läktes det. Mot invärtes sjukdomar satte man ihop en mixtur som gavs åt den sjukes hund, då blev han bra. När jag var liten tog jag bort en vårta på mig genom att sticka ett tungben i väggen.
            Pastor Jon Primus: Kallt vatten för min del.
            Bom: Men ibland riktigt hett, och nog med kaffe till.
            Då skrattade pastor Jon Primus.

Frågan är varför han skrattar just där, när hela tillvaron vid jökeln har blivit ett enda oavbrutet skämt och det finns tillräckligt att skratta åt.

Dracula är inte rolig annat än på avstånd. En alltför lättsam ton skulle spoliera avståndet, kusligheten och spänningen. Romanen kan dock framkalla oförutsedda leenden utan att författaren tillstår att det är något skoj på gång. I kapitel 15 berättas det om att Lord Arthur Holmwood nyligen förlorat Lucy, sin unga och oerhört vackra fru som var frisk som en nötkärna bara för några veckor sedan, och förståeligt nog är han mycket tagen. Lucy var - frånsett nån stackars hund - greve Draculas första offer i London och är därför inte död i vedertagen bemärkelse, utan en oerhört farlig vampyr som måste behandlas mycket brutalt i kistan om hon inte ska vålla andra skada.???????check dis out# Detta vet den framstående holländske professorn, Dr van Helsing, men stackars Arthur har inte en aning om saken och stönar förvirrat:

            Is this all a nightmare, or what is it?

Då säger den kloke Dr van Helsing betryggande§ till änkemannen:

            There are mysteries which men can only guess at, which age by age they may solve only in part. Believe me, we are now on the verge of one. But I have not done. May I cut the head of dead Miss Lucy?

Denna groteska fråga: "Får jag skära huvet av den döda miss Lucy?" gör förståeligt nog att den tårögde brittiske gentlemannen häpnar. Förmodligen verkade en dylik fråga till en förkrossad nära sörjande ännu löjligare för de förkonstlade engelsmännen under den viktorianska epoken. På ett annat ställe i Dracula verkar Bram Stoker i smyg skoja med överdriven brittiska artighet. Vid det tillfället står det utom allt tvivel att Dracula har tagit sig in i sovrummet hos alla gentlemäns ögonsten, Mina Harker, och han är i färd med att klunka blod ur henne. Det finns inget annat att göra än att rusa in till henne och försöka räddas hennes liv innan det är för sent. Karlarna tar sig springande fram till Minas rum, de stannar upp och följande scen tar vid:

            Outside the Harkers’ door we paused. Art and Quincey held back, and the latter said:
            - Should we disturb her?
            - We must, said van Helsing?????? grimly. If the door be locked, I shall break it in.
            - May it not frighten her terribly? It is unusual to break into a lady’s  room! van Helsing????? said solemnly.
            - You are always right; but this is life and death. All chambers are alike to the doctor, and even were they not they are all as one to me tonight.

Här kommer det inte på fråga att bara stövla in. De tar sig tid att på engelskt gentlemannavis diskutera igenom ett moraliskt problem medan Mina har Dracula hängande om halsen. En av mina tolkningar av böckerna är faktiskt att Dracula är den råa manliga naturen och Ua den råa kvinnliga naturen. Bram Stoker undersöker då den råa mansnaturen i motsats till den brittiske gentlemannen och skillnaden är onekligen ganska stor.

Hos Laxness ligger humorn överallt på textens utsida, i språket och  tonfallet, men hos Bram Stoker kommer den överraskande och visar sig i enstaka incidenter som drabbar bokens personer.

Något annat som på vissa sätt men inte helt och hållet har med humor att göra är skratt, och bägge författarna har långt innan Milan Kundera (obs!) tagit sig tid att fundera över humor och beskriva enastående väl§????. Hos bägge två finns ett obehagligt skratt i faggorna så fort människor drabbas av sexuell lusta. När de undersköna vampyrkvinnorna i Draculas slott har omringat den stackars Jonatan Harker och är nöjda med att han är så ung och stark, för det betyder att det finns kyssar så det räcker åt dem allesammans, då ligger skrattet nära till hands:

I felt in my heart a wicked, burning desire that they would kiss me with those red lips. It is not good to note this down; lest some day it should meet Mina’s eyes and cause her pain; but it is the truth. They whispered together, and then they all three laughed - such a silvery, musical laugh, but as hard as though the sound never could have come through the softness of human lips. It was like the intolerable, tingling sweetness of water-glasses when played on by a cunning hand.

Precis som för Bom i Själavård... beträffande Ua är det en olöslig gåta för stackars Jonatan vad dessa kättjefulla kvinnor skrattar åt. Vad skulle det kunna vara? Skulle Laxness och Stoker kunna veta det? Det är jag inte så säker på. Men det finns lite mera att gå på i Själavård... när Ua skrattar. Så här är det första gången:

            Bom: Ni har inte möjligen känt en flicka som heter Ua?
            Gud hjälpe er pojke, säger kvinnan. Vem har satt det där i er?
            Men där jag sitter försjunken i mina papper och inte riktigt vet vad jag ska svara, börjar plötsligt en kvinna som jag inte känner till att skratta. När jag tittade upp var skrattet över.
            Vem var det som skrattade? frågar jag.
            Kvinnan: När jag hade rest bort ut i livet så började man rätt som det var att kalla mig Ua.

Nästa skrattanfall från henne är såvitt jag vet den kusligaste punkten i boken. Där tycker jag det finns en tydlig koppling mellan Själavård... och skräcklitteraturen. Det är Ua som svarar på Boms fråga om förlorade barn:

            Nej mina barn dog inte. Det var bara jag som dog och flyttade till ett annat hus - det där huset.
            Kvinnan tittar upp och skrattar en annan kvinnas klingande automatiska skratt.
            Bom: Ni skrattar?
            Kvinnan: Kvinnan i det andra huset skrattar.

I bägge fallen skrattar hon när han försöker förstå sig på henne. Det som får henne att skratta är måhända tanken på hur han skulle reagera om han de facto visste vad som finns längst inne i henne. Och kanske ligger det en smärta i att hon inte kan förmedla till honom vem hon de facto är, för om hon gjorde det skulle han som hon är förtjust i förmodligen lägga benen på ryggen. Och måhända är detta som hon de facto är innerst inne någonting så förfärligt, så obegripligt och mystiskt att allt exploderar i ett sinnessjukt skratt när hon riktar tanken åt det hållet. När Dr van Helsing drabbas av ett vidunderligt skrattanfall och hans kollega och före detta student Dr Seward ber om en förklaring får han höra en lång och intressant föreläsning om Kung Skratt. Där heter det bland annat :

            ...that laughter who knock at your door and says: ”May I come in?” is not the true laughter. No! he is a king, and he come when and how he like. He ask no person; he choose no time of suitability. He say, ”I am here”. #WHY N0 -S ON VERBS?????

Måhända är det Kung Skratt som övermannar Ua när det passar honom, utan att hon kan råda över det. Dock är Dr Seward inte mycket klokare efter föreläsningen om  Kung Skratt och då tillägger Dr van Helsing:

            If you could have looked into my very heart when I want to laugh; if you could have done so when the laugh arrived; if you could do so now, when King Laugh have pack up his crown, and all that is to himself he go far, far away from me, and for a long, long time - maybe you would pity me most of all.

Måhända är detta tal som taget rakt ur hjärtat på Ua, måhända skrattar hon så länge hon har tillfälle - i det andra huset, oavsett om det är en eländig koja§, en likkista eller nåt annat, finns det måhända inte så mycket som glädjer hjärtat - eller rör vid hjärtat. Vi har fortfarande ingen aning om  varför Ua skrattar efter Dr van Helsings tal. Efter ett av Uas skrattanfall antecknar Bom:

            ...kanhända finns det aldrig någon förnuftig orsak till skratt.

På så vis kanske skrattet befinner sig på gränsen mellan den rationalistiska världen och den mystiska (den nedanförspråkliga; oavsett om det nu handlar om människans natur eller guds natur - om nu inte detta är samma sak), den gräns som både Bram Stoker och Laxness tar upp i sina böcker. Själavård vid jökeln slutar med att Ua har dragit ut Bom  i dimman vid en liten bondgård där hon växte upp. Bom väntar vid bilen medan Ua gör upp eld, bakar bröd och får lov av sina föräldrar att ha en pojke hos sig över natten. Det tar dock tid innan hon kommer tillbaka och till slut tappar Bom tålamodet.

            ...och skriker av alla mina krafter detta enda ord så att de främmande fåren som omringar huset förskräckt skuttar bort:
            Ua!
            Svaret på detta egendomliga rop är ett strävt läte som från en havstrut, och ändå inte, inifrån dimman. När jag lyssnar bättre tycker jag mig höra ett skratt och att jag känner igen det: det är kvinnan i det andra huset. Hon skrattar och skrattar. Huset skrattar.

Detta skratt är det sista Bom möter under sina forskningar kring själavården vid jökeln. Måhända har en människa detta skratt när hon kommer alltför nära det gudomliga, i den stund när hon är på vippen att förstå nånting viktigt. Då löses allt upp i skratt och det finns inget annat att göra än att skynda sig upp på allmänna landsvägen igen.

I judendomen finns följande ordspråk: "När människan tänker, skrattar Gud." kanske är det detta skratt som klingar här, ett skratt som Laxness hörde en gång och som han skriver Själavård... för att redovisa. Det skulle inte förvåna mig om Själavård vid jökeln är en enda lång redovisning av Guds skratt.


Slutord

I Laxness första memoarbok, På tunet därhemma, där han berättar om sina första möten med världen, finns ett kapitel som heter: Att skriva oförtrutet. Det handlar bland annat om vad han läste som barn. Han nämner Ibsen och Björnson, islänningasagor, riddarsagor, fornaldarsagor med mera. Allt detta passerar förbi utan kommentarer. Bara en gång stannar han upp:

            ... för att inte tala om Bram Stokers Mörkrets makt med det populära spöket greve Dracula i Karpaterna, som var lika omtyckt då som nu och som en av landets bästa pennor blev satt att översätta: Valdimar Ásmundsson (utgiven 1901).

Det står klart att han har boken framför sig när detta skrivs, annars hade han inte kunnat ange utgivningsåret.

Kan det alltså vara så??????? att Dracula var Halldor Laxness favoritbok när han var liten. Det skulle inte förvåna mig, så bra är den nämligen. I uppräkningen i det omnämnda kapitlet låter han personerna från de olika böckerna blandas samman till en enda gryta av berättelser, i en enda tid, och säger som avslutning:

            Med ett så fritt förhållande till kronologi finns det naturligtvis inga gränser för hur många böcker man kan fabricera.

Han försöker inte dölja att dessa romangestalter beger sig raka vägen in i hans fantasi där de utvecklas och förökar sig och blir till hans egna romangestalter. Kanske avslöjar han till och med att Ua är Draculas syster. Själavård vid jökeln har vållat vetenskapen mycket huvudbry. Var i all världen kommer denna bok ifrån? Jag tror att om de först läser Dracula och sedan Själavård... kommer de att klia sig lite mindre i huvudet men le desto bredare. En liten pojke skriver den bok han alltid önskade sig att kunna skriva. En ungdomsdröm om att skriva och leva med Bram Stoker går i uppfyllelse, de möts som jämlikar och roar sig med att berätta historier. Cirkeln sluts. Efter detta blir det mest memoarer.

Men oavsett att Själavård... överallt återspeglar hans ungdoms älsklingsbok är den oavsett hur man ser på saken ett självständigt konstverk. Och det är intressant att läsa böckerna tillsammans och grunna över om en bestämd struktur, laddad med bestämda symboler, hos läsare framkallar en bestämd förnimmelse av livets mysterium, för de förnimmelser man drabbas av efter att ha läst bägge böckerna är besläktade. En och annan skulle nog tala om arketyper, det kollektiva undermedvetna och hela den där baletten från Carl Gustaf Jung. Det där är helt okej, det är en teori som i mångt och mycket påminner om Godman Syngmanns funderingar i Själavård... Jag gäspar, andra är förtjusta.

Kvar finns en förnimmelse av livets mysterium, en fråga om dess innersta natur. Och efter att ha läst bägge böckerna i följd har detta mysterium blivit 3-D. Den har fått mycket större volym i tid och rum. Förnimmelsen har blivit starkare än om man bara hade läst den ena boken utan att känna till den andra, och ju starkare livets mysterium är, desto enklare är det för läsaren att ta sig an det på egen hand. Därför är det mitt förslag att Dracula och Själavård vid jökeln bör läsas som del 1 och del 2 av samma verk, skrivet av en irrationell?????? författare, en skrattmild???????? författare bortom tid och rum.

Ha Ha...